Kinne-Kleva skifferoljeverk drevs under åren 1923 - 1946, så gott som hela tiden var det Flottans skifferoljeverk som stod för driften. Här bröts alunskiffer för att omvandlas till olja och svavel, de rödfyrshögar som än i dag finns kvar är rester av det som blev över efter framställningen.

Det är nu dessa högar som ställer till problem, man har upptäckt höga halter av bland annat nickel, arsenik och kadmium i området, och enskilda vattentäkter har förorenats.

Miljödepartementet har gett SGU (Statens geologiska undersökning) i uppdrag att göra en inventering av de platser där statens verksamheter kan ha förorenat miljön, och SGU anser att regeringen skall ta på sig ansvaret att åtgärda dessa problem, trots att denna verksamhet i Kinne-Kleva avslutades innan miljölagarna kom på tal.

Namnet alunskiffer hittar vi först på 1600-talet, då alun utvanns ur vissa skiffrar för framställning av olika sorters färger samt vid garvning och beredning av textilier. Betydande alunskifferförekomster finns på många ställen i landet, bl.a. i Västergötland.

För att benämnas som oljeskiffer skall den innehålla minst 3% olja, och det kan finnas drygt 550 miljoner ton alunskiffer i den svenska berggrunden. Förutom skifferolja och uran har man också kunnat avskilja avsevärda mängder svavel från alunskiffrar.

Under 1700-talet användes alunskiffern som bränsle vid kalkbränning. Ett annat användningsområde var framställning av skifferaska, där kalksten och alunskiffer varvades. Den brända kalken och skifferresterna maldes sen till en finkornig produkt för att användas som huvudkomponent i lättbetong.

««  Tillbaka till förra sidan

Inrikes

Utrikes

Ekonomi

IDG - IT

Nyheter från DN via Nyhetsrubriker.com