Stenhuggarebostäder vid Råbäcks hamn.

Meddelare: Carl Apell, stenhuggare, f. 1870.
1899 byggdes det stenhus till stenhuggarna vid Råbäcks hamn. Det saknades slaskledning och inte ens vid reparation 1937 infördes det slask. Vatten fick hushållen hämta mest i sjön, även dricksvatten. I västan och nordan blev vattnet fult, men vid sunnan och östanvind klart. Brunn fick de i början på 1930-talet. De fick 10 kr till en pump men resten av pumpen och fjorton dagsverken, som Apells pojkar gjorde vid brunnen, fick de betala själva. Arbetarna bodde i ett rum och kök.
Apells hade sex barn. De fick mest ligga tre och tre på halm, som byttes en eller två gånger om året. På halmmadrassen lades ett lakan. På vintern gagnades ett överlakan av flanell, på sommaren intet. Man hade stickade täcken och på senare år hemvävda ullfiltar, men de var så vassa, så man måste ha lakan.

Bostad med delat kök på Österäng.

Meddelare: Maskinist Klas Larsson, f. 1859.
Fadern kom från Hjelmsäter, skötte lokomobil = den första i trakten. Dessutom skötte han tröskverk, kvarn och såg.
Klas fick överta faderns arbete med gårdens maskiner samt snickeri. Han gifte sig 1884 och blev statare. Han skulle då ha bostad, ved och stat. Bostaden var den, som föräldrarna haft: ett rum med delat kök. Köket delades med ett annat hushåll och man måste ut genom "farsta" med stenhaller för att komma in i köket: "Då kunne en inte ha nån nytta åv'et." I alla fall hade man bara öppen spis både i rummet och det delade köket, där varje hushåll hade "fotagruter" å ella i varsin hörna av gruva." I huset fanns ingen bakugn, utan allihopa hade en gemensam "bakerstuga". "Det var te göra degen hemma å sen ta ena skuvkärra å köra ner degen." Man brukade då baka 4 tjog stora brödkakor åt gången och använde "ena plåtgrissla." 12 kakor fick plats samtidigt i ugnen.
I andra änden på det huset var det brygghus. Där tvättade man. Det finns en brunn där, och de sköljde kläderna i dammen. Numera (början på 1940-talet) kör de från sjön vid tvätt. I de nya stugorna finns det avlopp men inte vattenledning utan dricksvatten vägs upp ur brunnar. Maskinisten Klas Larsson fick bostad med järnspis i början på 90-talet, sedan han varit gift 7-8 år med det delade köket. Nu blev det bättre bostad: Rummet var fyra alnar i fyrkant å så köket, "så de klara sek, å så var en ju ensammen om'et." När Klas gifte sig och blev statare var lönen under de första åtta åren: 120 kr kontant, 3 l mjölk, 4 tunnor råg, 1½ fot vete, 3 tunnor havre, 20 kannor ärter, ½ tunna sill. "I grevens tid" fick de 5 skålpund lutfisk till jul.

Jalusier för fönstren på 1850-talet.

Gamla blinda Inga på Råbäck, f. 1849, berättade, att man i stugorna på 1850-talet började sätta små korta jalusier för fönstren. Andra gardiner som herrskapet hade, skulle ansetts som rena högfärden. Smeden Gabrielsson på Råbäck omtalade, att omkring 1880 fick man i alla fall upp gardiner för fönstren även i de små hemmen.

Gamla trästugan vid Kärrgården: Hellekis.

Stugan ansågs i sin ursprungliga del vara 150-200 år gammal: stuga med öppen spishäll, där nu på 1940-talet man hade en järnspis insatt. Det s.k. "köket" användes inte längre. Det var ett litet krypin med stengolv och bakugn med ugngruva (Se foto) Det var eldstad bredvid och man eldade på hällen. Senare var ännu ett rum tillbyggt på andra sidan köket och förstugan med ingång, som vette åt andra sidan. Stugan har en oerhört ålderdomli skorsten, ganska ensam i trakten. Enligt mor Greta, f. 1849 i Prästäng, under Hönsäter, Österplana. (Se bild) Hon var en av de allra äldsta meddelarna och uppgav, att de, som hade egna stugor, hade "ryggåsastuger". Torpet, där hon var född, hade ett rum, ett litet kök och en vind.
Jfr kap. Torp från 1850-60-talet)

««  Tillbaka till förra sidan