Knekthem i Forshem.

Enligt mor Anna Ström, knektänka, f. 1851.Upptecknat 1941.

I sin första knektastuga hade de stenhaller i köket. I rummet var det "stenhaller omkring spisen å inför dôra te köke". Stenhallerna ritades, så de blev fina. Köket torde ha varit ett i bygden allmänt litet smalt prång med jordgolv eller som här: golv med stenhaller. Där var ugngruva med bakugn. Dessa kök brukade inte användas annat än sommartid och vid storbak, ty där var ohyggligt kallt. Man lagade all mat på rummets öppna spis. Varje lördag skulle det hackas granris till golvet. Det sopades helst bort söndag kväll, annars blev det svårare att få bort det. Golven skurades med sand och granris. En annan knekthustru från Österäng, mor Glad, f. 1862, berättade, att också taket i stugan skurades med grantvagor och sand:" Finer sand från sjön." Sanden ströddes på golvet. "Så doppa de tvaga i vatten å skura."

Om möblerna i knekthemmet berättade mor Ström, att de på auktion efter den förra knekten hade köpt en soffa för 25 öre. Ett bord kostade 1 kr, en omålad säng 3 kr.

Man åt med träskedar, men man hade "postelin". (porslin)

Kocka-Karls torp i Kleven, Medelplana.

Kocka-Karls far, f. 1803, tillträdde torpet i Kleven under Råbäck år 1836, då han gifte sig.

Då var det först bara trägolv i stugan. Men det blev utslitet. Då lade torparen stenhällar vid dörren: "stenhaller", som det heter. Stugan bestod bara av ett rum och ett så kallat kök med jordgolv. Där var bakugn, och senare lades där in stenhaller. Spismuren gick fram tre alnar i rummet. När de byggde sig ny stuga, lade de stengolv i köket och bodde där till omkring 1930. Karl trodde, att de haft järnspis i 45-50 år. De skulle alltså ha fått in det på 1890-talet.

När Karl var liten fick han ligga "när sina två äldre systrar". De begagnade då endast underlakan och täcken. Inte fällar. Karl började inte med två lakan, förrän "han själv fick gumma". "Men många har det inte än", lade han till fundersamt. Detta var 1940.

Kallt med stenhaller på golvet.

Barnen frös om fötterna, berättade Hulda Karlsson från torpet Nedre Vessla, Medelplana under Hjälmsäter. Det var inte ovanligt, sade Hulda, född 1882, att de i stugorna hade stenhaller i halva rummet, och detta blev kallt för barnen. I Huldas eget hem hade de trägolv i rummet, men en stenhall framför spisen i kammaren. Där ställdes spinnrocken in. Kammarn eldades ju inte. Men det var golvkallt även i det rummet, där familjen bodde, och torparen-stenhuggaren brukade förfärdiga skinnsockor åt barnen på vintern. De stod då och lyste fadern med ljusesticka, som "karades av" på kanten av ett kärl med vatten efter som den brann ner.

Ofta var det ju stenhaller framför den öppna spisen, och där hade torpen sina lak om vintern inne i stugan. Det kunde i somliga torp även förekomma slakt inomhus. Jfr detta kapitel.

Torpet Valåsen i Medelplana, förut kallat Rappet.

Enligt Hedvig Karlsson, f. 1890. Upptecknat 1940.

Torpet Valåsen hade av folket förr mest kallats Rappet. Men stugan Rappet hade ursprungligen varit en gammal brännvinsbod i Medelplana. En gubbe Gabriel Wahlström flyttade stugan till dess nuvarande plats. Det var företrädaren till Hedvigs far, torparen, som gifte sig 1883. Denne, född 1853, var en handaskicklig man, som kunde både mura och snickra och stöpte bly till knappar till sina förskinn m.m.

Hedvig beskrev ingående stugans konstruktion och försökte rita upp den åt upptecknaren.

Förstugan var från början täckt med hällar. I förstugan fanns upptill som en hylla med en sänka i botten i muren under taket. Där hade man bra förvaringsrum för fars skomakarlåda och för gamla skodon o.d.

Från förstugan ledde en lucka i taket till vinden. Där ställde man en stege, men då blockerades kammardörren, så den inte kunde öppnas, ty utrymmet var ju trångt. Ville man upp på vinden, lyfte man luckans lem med huvudet, tills man kom så högt, att man kunde lyfta den med en stock. Från förstugan, "farstun", var det ingång till två rum, ett på var sida, båda försedda med öppen spis, lika konstruerad. Ovanför spisen var spisabriket = avsatsen ovanför spisen, där man lade tändstickor o.dyl. Spjället var ovanför briket. Det öppnades med snöre i hål i taket. På vinden var det en ten ini muren, som lyfte spjället i rökgången. Spjällsnöret hamnade i en nisch i muren, där man satte en mortel till tyngd, då spjället skulle stå öppet. Eldkäppen användes som eldgaffel. Det var ett långt skaft med en klo nertill. Den ställdes i ett hörn.

Det iskalla smala köket användes endast vid bakning samt om sommarn. Numera är väggen till "kammarn" borttagen, så att köket blivit större, har fått järnspis. I kammarn stod förr väven, men eljest användes inte det rummet i vardagslag.
(Valåsens torp, gamla inredningen, avtecknad på blad 445)

Torpet Rappet-Valåsen hörde egentligen under gården Rustsäter, en gammal rusthållaregård. Numera under Skånska Cementbolaget. Meddelaren Hedvig Karlsson framkastar, att torpet möjligen bytte namn och fick heta Valåsen efter 1853 efter gubben Wahlström, som ordnade med stugan. Meddelarens far, som sedan blev torpare i Valåsen, var född i en låg torpstuga under Rustsäter, där fönstren endast var som små gluggar. När han tog torpet Valåsen 1883 var han 31 år och gifte sig. Han hade att göra dagsverken två dagar i veckan på Rustsäter i arrende. 1,25 om dagen på sommarn, 84 öre om dagen på vintern för extra dagsverken, varav 4 öre beräknades för att han höll verktyg. På Rustsäter bodde inget herrskap då utan bara rättare. Hörde till Hellekis-bolaget. I detta torftiga torp samlades ett stort antal gamla redskap pietetsfullt och många av dem har med varm hand givits till Kinnekulle hembygdsförening.

««  Tillbaka till förra sidan