I samarbete med Kinnekulle hembygdsförening så kommer Hällekis Kuriren då och då att presentera artiklar ur hembygdsföreningens digra och synnerligen intressanta material. Deras hemsida kommer inom snar framtid att genomgå en radikal förändring och bli en ytterst värdefull informationsplats för uppgifter rörande det forna livet kring Kinnekulle. I framtiden kanske även andra hembygdsföreningar kommer att ansluta sig till något som kan bli en hembygdsportal för Kinnekulle med omnejd.

Med Kinnekulle Hembygdsförening, från förr till nu…

När den kände språk- och hembygdsforskaren Johan Götlind dog 1940 fick hans hustru Märta Tamm-Götlind i uppgift av Landsmålsarkivet i Uppsala, att uppteckna så mycket som möjligt av folkets liv och arbete på Kinnekulle i gångna tider. Hon fann en bygd, som var rätt lite exploaterat av turism och nymodigheter. Hon kom att lära känna många gamla människor, födda under sista halvan av 1800-talet, och skildrar därför livet som det var under större delen av 1800-talet. Sex somrar mellan 1940 och 1951 cyklade hon runt i Kinnekullebygden och samlade information om livet bland torpare, stenhuggare, fiskare, herrgårdsfolk. Materialet omfattar ca 700 A4-sidor och finns dels hos Kinnekulle Hembygdsförening dels på Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala. Märta Tamm-Götlind kände ett stort engagemang för Kinnekulle, och var med då Kinnekulleortens Hembygds- och fornminnesförening bildades 1944.

I Kinnekulle Hembygdsförening har vi idag en arbetsgrupp vid namn "Livet på Kinnekulle med omnejd - genom tiderna". Samtidigt som vi nu för över Märta Tamm-Götlinds uppteckningar på diskett, så samlar vi också in nytt material från flydda tider. Tidigare arbeten om Kinnekulle vill vi alltså komplettera med minnen från 1900-talet.

Genom att publicera små utdrag ur Märta Tamm-Götlinds uppteckningar hoppas vi få kontakt med människor, som har minnen från Kinnekulletrakten och gärna vill berätta för oss om dessa.
Jag som skriver av Märta Tamms uppteckningar heter Cecilia Waern.

Om ni vill berätta om era minnen från Kinnekulle eller har material, handlingar, berättelser, fotografier, urklipp eller släktforskning, som ni vill dela med er av, kan ni kontakta:
Gill & Hjördis Bengtsson, tel: 0510-54 20 92
Carl-Gustav Gillström, tel: 0510-265 40 eller Bengt Sjöstedt, tel: 0511-550 35.
Eventuellt träffar ni bara en telefonsvarare, men lämnar ni bara ert namn och telefonnummer så ringer vi upp.

Kinnekulle hembygdsförening - hemsida

Bostäder och inredning - del 1

Det har ett kulturhistoriskt intresse - och även socialt - att något skärskåda bostadsförhållandena på Kinnekullegårdarna mot slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet. Ja, många företeelser ha sträckt sig långt in på 1900-talet, fastän en ny tid nu har medfört nya anspråk på bostadsstandarden. Det blir här liksom i de andra kapitlen endast en exempelsamling men den torde ändå ha något att berätta om hur man har levat och bott.

En av Kinnekulles äldsta stugor.

Upptecknat 1944.

Dagsverkarhem i Medelplana: Ida i Vrånas nuvarande hönshus. Den lilla trästugan nära Medelplana kyrka, där Ida i Vråna nu har sitt hönshus, där hölls bröllopet för henne och hennes Klas år 1886. Själv är hon född 1864.

Stugan var då täckt med halm och torv. "Men torven ruttna ut", sade den gamla. De hade torvtak då på många ställen, men "torvet, de va ju besvärlit te få de". I stället täcktes stugan sedan med träspån, i vilket mossa nu växer.

Stugans äldre skorsten är gjord av små plana kalkstenar, som påminna om tegel. Men den var inte bra. Det ville ryka. Och för att bättra på det, sattes en skorsten av kalkhällar ovanpå. En "vanlig enkel skorsten", enligt folkbruket. Den gamla undre skorstenen är murad", men bruket faller ifrå", enligt Ida.

På 1870-talet var tegel sällsynta på taken enligt stenhuggare Törn i Österplana, f. 1869. Det var torv på mindre stugor, men spåntak på bondgårdar. Sedan blev det förhöjda brandpremier på spåntak.

Skorstenarna var i regel gjorda av kalkhällar, men efter 1915 tror Törn, att de egentligen slutat att sätta upp sådana skorstenar. Men de var hållbara och bra. Den gamla sorten blir dyrare i arbetslön, men den står sig. Stenhuggarna tyckte de var besvärliga ty hällarna skulle passa precis ihop. Se kapitlet stenhuggeri med beskrivning på kalkstensskorstenar!

På 1890-talet kostade en s.k. enkel skorsten av kalkhällar 2,50 färdighuggen, så den passade. Uppsättningen kunde gå på 10 minuter, när skorstenen var väl gjord. Murarna skulle ha 3 kr per dag. För en dubbel skorsten fick man 16-18 kr. Den hade fyra kransar, av vilka de två översta låg tätt på varann. Denna skorsten murades inuti med kantstående tegel. Det finns bra sådana skorstenar, som är över hundra år! Törn hade många stenhuggare, som högg dem.

Torp med halm- och torvtak på Österäng.

Upptecknat 1941 av Frans Lind, f. 1862 på Vennerlindstorp, Forshem. Stugan hade halmtak under, men torv ovanpå. Där växte mest mäll, men inte gärna gräs. "Ingen kan förstå, att det inte tog eld", sade Lind, ty de gick med ljusesticka på vinden. Modern brukade ta en tänd ljusesticka i munnen och gick upp på vinden, och när far gick dit upp efter lagg-ved, då lyste han sig med sticka. Han var laggare. Lyset i det hemmet var "mest spisen å talgdankar å ljusesticker". (Jfr kap. om lyse)

I Vennerlindstorp bodde de alla i ett enda rum, som var omkring 9,9 alnar = 5½ meter i fyrkant. Vid ett fönster fanns ett slagbord, men det användes här liksom i många andra hem i bygden inte till vardagens ätning utan vid helgernas måltider, då det högtidligen dukades. I vardagslag hade man ett flyttbart matbord, som enligt Frans ställdes "mitte på golvet, när di åt". I en del hem brukade detta bord ställas framför spisen. Vardagsbordet flyttades under helgerna ut i den oeldade kammaren, som fanns i många torp.

I Vennerlindstorp kunde de själva vara 13 personer hemma i det enda rummet, och ändå tog de emot en till två gäster då och då. Det brukade komma vandrare och ville ligga över, till exempel fåravallaren Plym, som på vintern gick och sålde läkemedel och brukade blåsa flöjt på sitt hemgjorda instrument av fåraben. Barnen tyckte om att han kom och blåste flöjt för dem. (Se kap. om får och vallning)

När det kom vandrare, "var det te gå åt lagårn efter en halmkärve te ligga på. Det var så vanlit, att det kom såna där förr", sade Lind. Men hur bäddade man åt familjens egna medlemmar? Där fanns två sparlakanssängar, en vid var sida med en bädd i varje för två personer att ligga tillsammans. I sofforna låg det två i varje, om de var vuxna, men fyra, om de var små. Då kunde de ligga skafföttes, två åt vart håll. En chiffonier utan lådor var som en dragkista. På natten slogs dess lock upp. Det gick ända till golvet, och på det bredde man ut en halmmadrass och sängkläder, som legat innanför locket. Här kunde två barn ligga. De låg på underlakan, men överlakan förekom inte. Till täcken hade man vepor, "veper." Veporna var vävda av ylle eller nöthår med litet ull iblandat. Ibland kunde man köpa nöthår vid garverierna.

I liknande bäddar låg man i ett annat torp på Österäng, enligt mor Ström, f. där 1851. Då hon var liten, hade de ett rutigt sparlakan för sängarna. (Jfr Mor Greta Kajsas skildring av torparhem och livsföring) De låg inte över varann i mor Ströms barndomshem utan "bara efter varann i sängen". Barnen kunde få ligga skafföttes i utdragssoffa. Så låg de nog också i mor Ströms eget soldattorp, ty de hade åtta barn, varav sju levde 1941.

««  Tillbaka till förra sidan