O Västergötland prisa Gud
med fromma bönehymners ljud
och klappa händer fröjdefull
allt för din dotters äras skull.

Så inleds den hymn biskop Brynolf av Skara skrev till St:a Elin av Skövde mer än hundra år efter hennes död. Helgon var inget hot mot kyrkans män; i övrigt var dock kyrkan redan under medeltiden uttalat kvinnofientlig. Kvinnan var ett hot mot mannens frälsning och fick symbolisera det syndiga sexuella begäret, som kunde driva män i fördärvet. De första svenska prästerna levde inte i celibat, men en påvlig nuntie tvingade fram det. Prästerna fick således inte gifta sig, men det fanns ju pigor i prästgårdarna. Biskoparna hade frillor i sina palats. Kyrkans kvinnoideal var den passiva uppoffrande kvinnan, som inte blandade sig i männens angelägenheter. I praktiken var det inte alltid så. När männen var ute i krig, på vikingafärder eller korståg fick kvinnorna sköta hushållet och gården med tjänstefolk både ute och inne. De kunde också ha ansvaret för familjens gårdar i andra socknar. Detta krävde både kunnande och organisationsförmåga.

Änkor hörde till de mest självständiga kvinnorna. Andra kvinnor, som inte ville underordna sig en man kunde välja att gå i kloster, förutsatt att familjen hade råd att skänka gårdar eller silver och guld till klostret. Självständighet för kvinnor krävde även på den tiden rikedom.

Fattiga kvinnor på medeltiden vet knappast något om. En av de rika var Åsa i Norra Härene. Hon lät resa en runsten efter sin döde man, Fot. På stenen står bl a Åsa makens/ minne hedrat/ så som hustru/ hädanefter/ ej skall göra. Det låter skrytsamt, men behöver inte vara det. Tolkningen av dessa rader är inte given. Stenen restes i brytningstiden mellan hedendom och kristendom, då det kristna begravningsskicket höll på att ta över. Tidigare hade stormännen begravts på sin egna marker. Stenen har varit inmurad i Norra Härene gamla kyrka. Det skulle kunna vara ett tecken på att Åsa givit stora gåvor till kyrkan. Kanske var Åsa döpt, men inte maken.

De allra flesta runstenarna har kristna motiv, kristet kors eller i texten. Ett västgötskt undantag är den sten Tyrvi i Väne-Åsaka reste efter sin man. Först anger hon att han var en mycket god tägn, sedan står det Tor vige, således en hednisk besvärjelse. Tägnarna var lokala makthavare, som huvudsakligen fanns i Västsverige och i de flesta fall underordnade danska kungar.

Källor:
Sawyer, Birgit: Kvinnoporträtt. Hustrur, helgon och härskarinnor i det medeltida Sverige.
Skara Viktoria bokförlag. 1994.

««  Tillbaka till förra sidan