Den svenska kräftskivans tradition tappade lite av sin tjusning efter det att den svenska kräftpremiären avskaffades 1990, vilken tidigare inträffade den 2:a lördagen i augusti. Men många väljer nog fortfarande att avsmaka de röda läckerheterna tills i mitten på augusti, 95 % av försäljningen sker då. Nu är tiden inne, och i trädgårdarna sprids en doft av dill och kräftor och ett sörplande och sugande ljud blandas med muntra snapsvisor.

Kräftpremiären är en gammal tradition med anor från 1500-talet, men då var det överklassen som sörplade på dessa tingestar, vanligt folk såg med misstro på denna förtäring, Linné ansåg att dom överhuvudtaget inte var tjänliga som mat. Från mitten av 1800-talet blev kräftätandet vanligt även bland de lägre samhällsklasserna, och dom så populära att myndigheterna tvingades införa fiskeförbud för att skydda beståndet. Kräftsäsongen varade mellan den åttonde augusti och första november.

Stora delar av landet drabbades av kräftpest, redan 1907 i Mälaren, och idag är det få förunnat att njuta av de svenska flodkräftorna, Gotland och Öland har fortfarande flodkräftbestånd och där råder förbud mot att plantera in signalkräftor som är bärare av pesten. På många platser har dock signalkräftor inplanterats med lyckat resultat, men de kräftor som äts mest i Sverige är ändå de importerade frysta, främst från Turkiet, Spanien och Kina.

Kräftorna serveras lämpligen tillsammans med vitt bröd, smör, ost, kall öl, frostig snaps. Roliga hattar, lyktor och ett häfte med snapsvisor är tillbehör som oftast förhöjer stämningen.

««  Tillbaka till förra sidan