Magnus Gabriel var utan tvekan en av sin tids allra största personligheter i landet Sverige, allt han gjorde var kanske inte så lyckat, men han, kanske mer än någon annan, personifierar den svenska stormaktstiden och är för evigt förknippad med Läckö slott.

Han föddes år 1622 och var son till den franskättade greven och fältherren Jakob de la Gardie och Ebba Brahe, som hade varit Gustaf II Adolfs stora ungdomskärlek.

Magnus Gabriel uppfostrades till en lärd ung man och fick redan i hemmet en omfattande utbildning, 13 år gammal började han vid Uppsala universitet där han snabbt visade prov på stor bildning. Efter några år i Uppsala påbörjade han år 1640 en fyra år lång "utbildningsresa" med studier i Nederländerna och Frankrike.

Väl hemkommen från utlandsvistelsen imponerade han stort på drottning Kristina och blev hennes gunstling, hon skänkte honom åtskilliga titlar och förläningar. Han utnämndes till riksråd 1647, och samma år gifta han sig med den blivande kungens syster, pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne.

Det gick bra för Magnus Gabriel, tillsammans med sin svåger Karl Gustav gick han på krigarstråt, blev generalguvernör i Livland och utsågs till riksskattemästare år 1651. Att han utsågs till den tidens "finansminister" kan tyckas en aning märkligt då han aldrig gjort sig känd för att kunna hantera och hushålla med pengar.

Men tiderna förändra och nu började det gå sämre för Magnus Gabriel, av drottning Kristina anklagades han för att ha skrivit ett förtalsbrev och han hamnade i onåd hos drottningen och förvisades 1653 från hovet. Men han lyckades komma tillbaka till sin höga position när drottningen abdikerade 1654 och svågern Karl Gustav (Karl X Gustav) besteg tronen.

Magnus Gabriel var ingen begåvad fältherre trots att han hade stora militära ambitioner, krigandet blev alldeles för dyrt och gick inget vidare, han saknade både kallblodighet och beslutsamhet. Men år 1655 blev han generalguvernör i Livland och Karl X Gustavs ställföreträdare i ledningen av krigsväsendet i Östersjöprovinserna, han ledde även den svenska delegationen vid fredskongressen i Oliwa 1660.

Karl X Gustav var ingen stark kung utan förlitade sig mycket på Magnus Gabriel som fick en hel del att säga till om i maktens korridorer, och när kungen låg på sin dödsbädd 1660 utsåg han de la Gardie till rikskansler, en post som passade honom bättre än skattmästarämbetet, som han innehaft en tid, han blev också chef för den regering som skulle leda landet tills dess att den då 5-årige tronarvingen Karl XI hade växt till sig och själv kunde styra konungadömet Sverige.

Magnus Gabriel var inte sen att dra fördel av sin uppsatta position, han ville nu visa övriga Europa att Sverige var en stor nation med en betydande och kraftfull krigsmakt, han satsade på kultur och undervisning och lät uppföra åtskilliga pampiga byggnader, livet lekte för rikskansler de la Gardie och han behöll sin framskjutna ställning till 1680.

År 1672 hade Karl XI växt till sig och blev myndigförklarad, till en början låg Magnus Gabriel bra till hos kungen men när Sverige drog ut i krig mot Tyskland och Danmark uppdagades det hur dåligt det egentligen var ställt det var med den svenska krigsmakten, den var illa förberedd och saknade resurser och man började ifrågasätta de la Gardies duglighet.

Han började nu få skulden för den svenska finanskrisen och den ekonomiska verkligheten började komma ikapp honom, Magnus Gabriel började krävas på pengar och egendomar och han blev nu även av med sitt eget smultornställe, Läckö. Nu blev Magnus Gabriel allmänt krasslig och fick en släng av malaria, formellt upphöjdes han till riksdrots, vilket i detta sammanhang var en titel utan mening, år 1682 hade greve Magnus Gabriel de la Gardie förlorat all sin forna makt.

Han var nu pank och förödmjukad och år 1686, vid 63 års ålder, lämnade den forne stormannen detta jordelivet som en sjuk och bitter man, och kanske kom döden som en befriare.

Men som parantes måste även nämnas att Magnus Gabriel gjorde bestående insatser för kulturen, och det hans förtjänst att Sverige 1666, som första land i Europa, fick en organiserad fornminnesvård. Genom hans försorg kom utländska konstnärer och musiker till Sverige och han såg till så att svenskar lärdes upp. Han skapade storslagna representationsmiljöer genom ny- och ombyggnad av slott och gårdar med tillhörande trädgårdsanläggningar, och lät också restaurera och försköna många kyrkor.

««  Tillbaka till förra sidan