Trakt och temperament
Under äldre tider hade folket i allmänhet i dessa, härader, då bruklig drägt af skinnpelsar hvilka utgöra hvardagsråckarne här, samt vadmalskläder och becksömskor, och om vintren luden skinnmössa. Qvinnornas drägter voro vid högtidliga tillfällen, ganska fina och silfverprydnader saknades icke. För öfrigt råder nu i begge dessa härader samma bruk, åtminstone med obetydlig skilnad i seder och klädedräkter…
Rörande karakteren är ingenting att anmärka, och sedlighetsförhållandena äro i allmänhet, goda.
Den gamla, drägten bestod för mannen af knäbyxor med spännen, lång hvit rock, ungefär sådan som Wingåkersbonden ännu begagnar och som hade häktor och hakar under äldre tider, men i sednare tid messingsknappar och som igenknäptes på midten. men ofvan och nedan hölls öppen, röd väst med samma virke i både fram- och ryggstycke, strumpor med röda strumpeband, snösockar (damasker) och becksömskor samt om sommaren hatt och om vintren fårskinnsmössa med kull af rödt kläde eller vadmal, och räfskinnsbrämet så satt, att det kunde slås ned, då dels en skärm dels halsbeklädnad deraf bildades. Längre tillbaka brukades svarta kläder om helgdagarna, och den siste som nyttjade sådane afled 1785. Med anledning af den svarta drägten kallades de, som buro den, svartgubbar. Qvinnodrägten var tröja och kjortel samt på hufvudet bindmössa och öfver denna en skröll af halmflätor, men hvilken saknade kull, så att den broderade bindmössan syntes.
Lappa dina kläder och betala din skull,
så lever du fröjdefull.
Källor:
De både värmer och klär, sa kärringen om löständerna.
Gemytliga danskar, snåla smålänningar och slagfärdiga västgötar har vi väl alla hört talas om.
Sådana beskrivningar av olikheter i kynnet mellan olika länder, landskap eller socknar har sen urminnes lockat olika författare. Det mesta av detta är nog myter, men det är därför inte ointressant att läsa hur man i äldre tid sett på seder och bruk och lokal kultur t ex i grannsocknen. Folket så väl i Kålland som i Kinnefjerding visar typen af Götalands öfriga befolkning. Inom Rackeby på Kålland hafva visserligen klädedrägt afvikit från det i orten vanliga, men så icke anletsdragen. På Kålland en viss olikhet i lynnets liflighet skogsboar eller strandbyggare, hvilka sednare hafva mera att bekämpa naturkrafterna för vinnande af sin utkomst. I Kinnefjerding har folket starkare utpreglad sjelfständighetskänsla, än i det andra häradet; och ligger orsaken härtill otvifvelaktigt deri att Kållandsboarne af ålder varit underlydande de olika större godsen, serdeles Lecköförläningen, men Kinnefjerdingsboarne varit i allmänhet sjelfegande bönder, ehuru äfven de hörde till Grefskapet.
Men Rackebyfolket sades ha andra seder, andra kläder och även annat kynne. De var frisinnade öppna och uppriktiga och dessutom sades de härstamma från Dalsland.
Ljungstrom C J: Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping. 1871.
Åberg, G (red): Ordspråk, ordstäv och talesätt. 1997.