 |
|
Ann-Mari Östberg Mail till Ann-Mari |
I Linnés fotspår 1
En glädjespridare - Sixten Västgöta-Bengtsson – har gått ur tiden. Den lärde, humoristiske och outtröttlige värnaren av Västergötlands språk och kultur hade mycket gemensamt med Carl von Linné, Sveriges genom tiderna mest kände vetenskapsman. Ända sedan barndomen hade Sixten Bengtsson velat följa Linné genom Västergötland. Vid slutet av 1970-talet gjorde han verklighet av sin dröm, skildrad i en fängslande och mycket vacker bok. Linnés västgötaresa påbörjas den 17 juni 1746 norrifrån genom Tiveden till Hova. Där stod ett blodigt slag på 1200-talet. Folktraditionen berättar att hästa pulsa i blo änna upp te hova, kan veta och att detta givit orten dess namn. Linné skriver om rövarna och de stora oxmarknaderna i Hova och Sixten Bengtsson ger exempel på levande folktro från sin morfars tid: Rosina i Burn kunde spå i brännvin och kunde på så sätt spåra tjuvar och tjuvgods. Missväxt inträffade flera gånger under 1700-talet. Linné skriver: TIGGARE hade skocktals samlat sig vid landsvägen. Vid Backa gård mellan Hova och Mariestad finns än idag kvar en liten bit av den landsväg, som vi vet att Linné och hans följeslagare red fram på. För Linné var resans höjdpunkt Kinnekulle med dess rika flora. Redan när han ser berget på avstånd utropar han: KINNEKULLE är en plats bland de merkwärdigaste i riket för dess synnerliga belägenhet och skapnad. Linne är först och främst botaniker, men han beskriver även kläder och byggnader. Böndernas hus han ser, har enbart takfönster och anordningen för att öppna och stänga skorstenens spjäll fanns på husets utsida. I Forshem beundrar han de vackra relieferna på kyrkan och gravstenarna. Linné red ganska raskt genom landskapet, men Kinnekulle ägnade han fyra dagar. Han studerar bergets geologi, men är bekymrad över att det sker alltför mycket stenbrytning på åkrar och ängar som därigenom evinnerligen fördärvas. Han träffar också. den legendariske stenhuggaren Per Stenhammar. På Österplana äng hittar Linné ett 50-tal artiga wäxter. På en del har han snappat upp de västgötska namnen: folafötter (tussilago), swinkål (åkersenap), och lusblommor (lummer). Botanisten Linné förnekar sig inte. I Husaby är han mer intresserad av växterna än av källan och vid biskopsborgen tycker han att libstickan vid borgmuren är mest intressant . Västgöta-Bengtsson följer Linné i spåren till Aranäs. Om den platsen skriver Sixten Bengtsson: Den gamla borgen Aranäs är idag tämligen bortglömd, och glömd är väl snart också all den historia som utspelats inom dess murar. Det var då på 1970-talet. Nu har en viss romanförfattare gjort platsen känd och borgruinen har blivit en av norra Västergötlands stora turistattraktioner. Källor: Linnæus, Carl : Västgöta resa år 1746. Red Fries, S & Edlund, LE. 1978 Västgöta-Bengtsson, S & Ahlborg, J : Med Västgöta-Bengtsson i Linnés fotspår genom Västergötland.