Ann-Mari Östberg Mail till Ann-Mari Barnamord och avrättning Den vanligaste orsaken till avrättningar på 1600- och 1700-talen var att en ogift kvinna fött barn i lönndom och sedan tagit livet av barnet. Ofta var det endast kvinnan, som blev straffad, därför att mannen förnekade faderskapet. Unga pigor tvingades ibland till samlag av sina hus-bönder och var då givetvis i mycket svårt underläge gentemot mannen. Ibland var det dock uppenbart vem som var barnafadern och då straffades även mannen hårt. I en del fall benådades kvinnan i högre rättsinstans och dömdes i stället till spöstraff. Det hände emellertid att hon avled av denna grova misshandel. Att föda i lönndom var således ett mycket svårt brott och angiveri var satt i system. Därför ägde sk bröstmjölkning rum där socknens pigor fick ställa upp sig på rad med blottade bröst. Ärbara - dvs. gifta - kvinnor klämde dem på brösten. Sipprade det då mjölk fram på någon, då var det ute med flickan. Hon var en hora, som hade lagt sitt barn på lönn eller gjort sig kvitt det. Kunde hon inte bevisa att barnet varit dött vid födseln var hon en barnamörderska och kunde dömas till döden. Under 1800-talet var straffen mildare. Modern fick genomgå enskild skrift och tvingades bära horluva eller horklut. I Västsveriges jordbrukslandskap tillhörde de ogifta mödrarna den allra fattigaste delen av befolkningen. Det finns många sägner och föreställningar förknippade med barnamord. De döda barnen an-sågs nämligen göra sig påminda vid olika tillfällen. I en alldeles nyutkommen bok av Ebbe Schön berättas följande från Karl Gustavs socken i Västergötland : En skräddare som var på arbetsbesök i en gård blev varnad för att ligga i ett visst rum på grund av spökrisken. Han bodde där i alla fall, och på natten fick han bevittna hur tre små barn klev upp ur golvet, tog varandra i hand började dansa. De sjöng en kort visa som de ständigt upprepade. Innehållet lät så kryptiskt att skräddaren först inte alls förstod det: Å bötteknekten å strumpejunkarn å vira, får vår mor leva te nästa år blir vi fyra! Skräddaren lade märke till att golvplankorna var uppsågade just där han hade sett barnen.När han bröt upp golvet upptäckte han till sin förfäran tre barnlik. Då begrep han versens ord om "bötteknekte strumpejunkern å vira". Ett barn låg nämligen i en bytta, ett var stoppat i en strumpa och ett var invirat i trasor. Skräddaren hade märkt att dottern i huset var med barn. Det skulle säkert hamna på samma plats inom några månader. Liken blev begravda i vigd jord, och spökerierna slutade. Barnet som dottern bar på fick leva, och hon klarade sig från straff, för det gick inte att bevisa vem som hade lagt barnliken där. Källor: Frykman, Jonas: Horan i bondesamhället. 2 uppl. 1996. Schön, E : De döda återvänder. Folktro om tillvarons gränsland. 2000.