Ann-Mari Östberg Mail till Ann-Mari Har det funnits kvinnor på Kinnekulle? De kanske aldrig uträttade något av värde - eller?? "Människan och hans hustru" var titeln på en provokativ feministiskt bok som kom ut på 1970-talet. Många verk om Kinnekulle skulle kunna hetat: Greven och hans hustru; skrivna av män om män. En och annan stark och framsynt adelsdam omnämns som individ, medan daglönares, bönders och arbetares hustrur knappast nämns ens som grupp. En av dem vi får veta något om är "välborna hoffröken" Louise Posse på Hellekis. Fröken Posse grundade Hellekis folkskola flera årtionden före folkskolestadgan. Hon donerade även en summa pengar för att barnen i Medelplana och Västerplana "måtte bli delaktiga i läskonstens välsignelse". Så småningom kom fler skolor för barnen av folket. Adelsbarnen hade privat undervisning i hemmen. Johan III:s andra hustru Gunilla hade rötter på Kinnekulle. Axel Posse på Hellekis var hennes morfar. Eva De la Gardie, som levde i mitten av 1700-talet sägs ha medverkat till att man började odla potatis i Västergötland både till mat och till brännvinsbränning. Det har räddat livet på många. Ja, inte brännvinet - tvärtom - utan som föda för fattiga. Potatis kunde nämligen odlas även på de små jordlappar torparna hade. Dessutom kunde småbönder, som inte heller hade det så fett, odla potatis och sälja till bränning och fick därigenom in välbehövliga kontanter. Från kontinenten hemvändande soldater bidrog också till potatisodlingens utbredning. I Forshem finns en sägen om socknens förste potatisodlare. Det var soldat som hemförde potatis i en strumpa. (Soldatstrumporna var långa och säckiga på 1700-talet). Kvinnan av folket på Kullen är således inte särskilt omskriven. I Carl M Bergstrands rättegångsskildringar kan man dock hitta enskilda västgötska kvinnoöden - ofta tragiska. Kyrkans dom över självspillingar var hård och lagstiftningen på 1700-talet var samma andas barn. Den som ansågs ha begått självmord under stark sinnesförvirring fick begravas på kyrkogården, vanligen under enklare ceremonier än annars. Om man däremot gjort det vid sina sinnens fulla bruk, fanns ingen nåd. En stackars fattig gumma, som bodde ensam i en usel koja i Frökinds härad lyckades begå självmord vid andra försöket. Dessutom ansågs hon ha varit ogudaktig, då hon inte besökt kyrkan på fem år. Det framgår inte av Bergstrands redogörelse, men hon kanske inte orkade eller hade lämpliga kläder. Rättens utlåtande lyder: Rätten ansåg riktigt att ena sig om detta beslut: Såsom Anna Larsdotter i Tången vid sitt fulla förstånd livet sig själv avhänt, således att hon ett blått (!) kläde med en pinne tillvridit om halsen och sig själv förkvavt, ty prövas rättvist det hon i kraft av 4 kap. Högmålsbalken skall av bödelen till skogs föras och i galgebacken nedgravas. Källor C M Bergstrand: Brott och straff i Västergötland. Del 2. 1976. Karlsson, G, Jansson, B & Cers-Winberg, E: Gårdarna kring Kinnekulle. 1981 Kinnekullebygd. Utg. Turist- och naturvårdsnämnden, Götene 1976.