Varje herresäte med självaktning håller sig naturligtvis med eget slottsspöke. Fattas bara annat. Och när Hönsäters slott annonserades ut till försäljning så fanns slottsspöket med som försäljningsargument. Återstår nu bara att se hur den nya ägaren ska inrikta verksamheten på sikt? Åt spökhållet till, kanske? För det var väl just spökargumentet som var det avgörande?

Jag undrar just förresten vad ett slottsspöke kan värderas till och vilka kriterier man går efter när det gäller att sätta ett pris på något så diffust som ett spöke?

Är lite knarr i en dörr nattetid värt 10.000 eller 100.000 kr? Den frågan måste den seriöse spekulanten självklart ha ställt sig. Men går det verkligen att väga in förmågan att skrämma slag på lite otrevliga gäster i reda pengar? Jo, det måste det väl göra.

Jag är inte riktigt säker på att fastighetsmäklaren riktigt visste vad han gjorde när han satte in uppgiften om spöken i företeckningen över Hönsäters företräden. Men det tycks som om det var en chansning som gick hem. Så här stod det i varje fall bl a i beskrivningen över Hönsäter: "General Harald Stake ägde Hönsäter mellan 1651-1677. Generallöjtnant på Cavalleriet och gift två gånger. Först med Magdalena Sparre och senare med Catharina Bielke som setts spöka på slottet i senare tid."

Är spöket kanske i själva verket värt en halv miljon åt ena eller andra hållet. Någon spekulant kanske inte alls ville ha med spöket utan friskrev sig från detta lite speciella inventarium. Och fick därmed en hygglig prutmån. Någon annan, däremot, kanske ansåg att närvaron av ett spöke avsevärt höjde anläggningens värde och var därför beredd att lägga upp vad detta skulle betinga.

Men, i det senare fallet, om spöket inte visar sig som det var sagt, utan håller sig undan? Kan man i så fall begära skadestånd, eller nedsättning av köpeskillingen i efterhand. Jag tror nog att en seriös mäklare måste skriva in en särskild spökklausul i kontraktet för att gardera sig inför eventuella framtida spökprocesser.

En utväg kanske ändå finns och den består i att etablera samarbete med övriga slottsspöken i trakten. Vita frun i Råbäcks park ligger kanske närmast till hands. Det torde ju vara en baggis att förflytta sig ett par kilometer nattetid, även för ett spöke. Eller är de så rotfasta att de inte vill lämna sin invanda miljö? Så att rycka in som spöke hos grannen låter sig kanske i inte göra så där i en handvändning. Jag tycker frågan snarast måste tas upp till seriös behandling i ett större sammanhang, västsvenska spökrådet, t ex.

På Gum dräller det av allehanda spöken, har jag läst på en new age-sida (http://paranormal.se/book/gaia/det_spoekar_paa_gum.html) men här handlar det ju inte riktigt om slottsspöken utan om mer handgripliga doningar. Men när jag själv växte upp på Blomberg och ofta hälsade på hos dåvarande "Hallänningens" på Gum eftersom jag hade deras Jöns som skolkamrat, såg jag aldrig till något av det som tydligen uppenbarats först på senare år. Efter utgrävningar och rivningar.

Så spöken ska tydligen inte utsättas för förändringar av sin invanda miljö. Då kan spöksinnet rinna till å det gruvligaste. Tänk på det, du som köpt Hönsäter och planerar förändringar inför framtiden.

Och kolla gärna in övriga spöken i trakten. Man vet inte vad H K:s efterlysning av Kinnekulle-spöken kan leda till, så det är bäst att gardera med osynligt bläck.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.