En gång i tiden skrev vår store författare August Strindberg följande rader om Kinnekulle.

I Västergötland, där jag väntade ett bördigt, rikt befolkat sädesland, åkte jag nästan ensam på en smalspårig bana, där tåget stannade ett, tu, tre, och blev stående ett par timmar på stationen, som var folktom.

Jag gick till fots över Kinnekulle, från Råbäck, över Hjässan, ner till Gössäter, utan att råka en människa (kanske e n). Och efter dagsmarschen, utan mat och dryck, fann jag en gästgivaregård, där jag fick något, som kallades mat, men framför allt ett ovänligt bemötande - i ensamheten!

En föga smickrande framställning av vår bygd som förhoppningsvis dagens turister och besökare inte kan instämma i.

Alltihop kan i sin helhet läsas i Samlade skrifter av August Strindberg under rubriken Förskönad balans och skrotvärde i boken "TAL TILL SVENSKA NATIONEN om olust i landet, levernet litteraturen och lärdomen" som är 53:e delen i skriftsamlingen. Källans tryckår 1919.

««  Tillbaka till förra sidan