Förvirringen när det gäller bredband är stor, och det som vissa företag kallar bredbandshastighet kan betecknas som vilseledande marknadsföring.

I dag klarar man knappt att leverera 0,5 Mbit/s vilket i och för sig är ett rejält lyft om man jämför med en vanlig modemuppkoppling, men inte kan man beteckna det som bredband.

Regeringen kallar det bredband om man kan sända och ta emot digital information av en hastighet på minst 2 Mbit/s, ungefär 40 gånger snabbare än den vanliga modemuppkopplingen mot Nätet.

IT-kommissionen rekommenderar dock att det skall vara en hastighet på 5 Mbit/s om det skall kunna betecknas som bredband, och att det inom ett par år skall fördubblas i hastighet, vilket är ett måste om man skall kunna ladda ner filmer via Nätet.

Bredband är heller inte nödvändigtvis beroende av en kabel, det går även att använda sig av elnätet, satellit, kabel-tv, radiosignaler, lokala nätverk eller telefonsladd för att komma upp i de hastigheter som krävs.

Det talas mycket bredband nu för tiden och det läggs ner mil efter mil med kabel, men det verkar vara ytterst få som i dagsläget har tillgång till bredbandsuppkoppling till Nätet.

De som bor utanför de stora städerna lär med all säkerhet få vänta i åtskilliga år på att få bredbandsaccess, om de någonsin kommer att få det. Den teknik som man möjligtvis kan se fram emot är Telias ADSL, en modemteknik som gör det möjligt att skicka 2 till 8 Mbit/s i en riktning genom vanliga kopparledningar, men även denna teknik kommer inte alla att kunna få tillgång till trots att man skall använda sig av de befintliga telefonledningarna, man får inte bo längre än 3 kilometer från närmaste kopplingsstation.

Sen är det ju inte bara hastigheten som är intressant i sammanhanget, priset är ju i högsta grad avgörande. Det har nämnts summor mellan 1000 och 2000 kronor för att ansluta sig, och sen en månadskostnad på 100 till 300 kronor. För detta pris får man sen surfa så mycket man vill och slipper vara beroende av dagens dyra Internetuppkopplingar med minuttaxa och uppkopplingsavgifter som nu medför att telefonräkningen lätt kan skjuta i höjden på ett chockartat sätt för många.

För att fler skall kunna utnyttja Nätet utan att känna sig stressade och ständigt få hålla koll på de snabbt tickande minuterna så borde krav ställas på att man inför Internet anslutning till fast pris (flatrate). En kostnad på ett par hundra kronor för minst 100 timmars surfande borde vara ett minimikrav som borde gå att förverkliga om regeringen ville gå på den linjen.

Det kända Internetföretaget Spray kom i maj med ett bra erbjudande där man fick 100 timmars surfande i månaden till en kostnad av 195 kronor, detta nappade över 20 000 personer på, och många prisade Spray för att de möjliggjorde ett surfande utan att man blev ruinerad. Tyvärr så hade Spray totalt räknat fel och oförklarligt nog helt missbedömt de nytillkommna abonnenternas surfvanor och uppkopplingstider. Man hade kalkylerat med att varje surfare skulle vara uppkopplad endast 20 timmar, och när det sen visade sig att merparten av de som anslutet sig utnyttjade en stor del av de 100 timmarna slog man backut och kallade det hela ett försök och ändrade villkoren drastiskt.

Nu gällde bara 30 timmar för samma abonnemang men kostnaden förblev oförändrad 195 kronor, detta väckte naturligtvis en stor ilska hos de som nappat på erbjudandet och flera protestsajter startades på Nätet för att försöka få Spray att ta reson, vilket dock visade sig vara lönlöst, beslutet verkar vara oåterkalleligt.

De nya reglerna kommer att gälla från den 1 september, och säkerligen kommer åtskilliga tusen abonnenter att lämna Spray för att aldrig återvända eller ens ha något att göra med företaget i framtiden, då många känner sig svikna och lurade, Man frågar sig hur Spray kunde erbjuda 100 timmar om man bara kalkylerat med 20, någon borde nog satsa på en grundläggande kurs i matematik.