Länsstyrelsen har i flera delprojekt arbetat med att kartlägga vilken miljö- och hälsopåverkan som kan vara förknippad med rödfyr. Fortsatta under- sökningar planeras under 2004.
Behovet av vägledning för hur rödfyr bör hanteras och bedömas vid t.ex. bortgrävning och i olika användningsområden är stort vilket föranlett läns- styrelsen att ta fram ett informationsmaterial som kan utgöra stöd till kommuner, företag och markägare som kommer i kontakt med rödfyr i olika sammanhang. Vägledningen bygger på nuvarande undersökningsresultat och kan behöva revideras allteftersom ny kunskap framkommer. En översyn kommer att göras efter att nya undersökningsetapper blivit färdiga.

Bakgrund

Från slutet av l700-talet och ända fram till mitten av 1900-talet har alun- skiffer brutits för att bl.a. användas som bränsle vid kalkbränning. Den rest- produkt (skifferaskan) som bildades benämns rödfyr p.g.a. den starkt rödaktiga färgen. Rödfyr liknar vittrande gruvavfall. De föroreningar som före- kommer i högst halter är främst arsenik, uran, vanadin och molybden. Röd- fyren innehåller även andra tungmetaller i relativt låga koncentrationer. Genom kontakt med syre vittrar sulfidmineralema och ett surt och tungmetall- haltigt lakvatten uppstår som kan påverka omgivningen.

Spridd förekomst och användning

I Västra Götalands län har ett 40-tal rödfyrshögar lokaliserats, främst i an- slutning till platåbergen Halle- och Hunneberg, Kinnekulle och Billingen. Rödfyr har sedan lång tid haft en spridd användning som utfyllnadsmaterial, vägbeläggning och jordförbättringsmedel mm. Dessutom bedrivs kommersiell täktverksamhet av rödfyr vid bl.a. Kinne-Kleva. Denna rödfyr används företrädesvis som röd ytbeläggning för sportbanor (tennisbanor, löparbanor mm).

Miljöaspekter

Ur miljösynpunkt utgör rödfyrsförekomsterna främst ett lokalt problem där föroreningarna förekommer i grundvatten och ytvatten i högarnas närhet. De pH-värden som har uppmätts i yt- och grundvatten vid rödfyrshögarna i Fal- köping 2003 ligger generellt mellan 7 och 8 vilket troligen beror på kalkinnehållet i rödfyren. Mängdmässigt sker den största föroreningsspridningen med ytvattnet.

Laktesterna visar att utlakningen är relativt hög (20-100 %) på lång sikt (lOO-tals ti1l1000-tals år) för de flesta ämnen förutom arsenik och bly. An- delen tungmetaller som är tillgängliga för utlakning på kort sikt är dock betydligt lägre - endast någon procent. I den aktuella undersökningen (Falköping 2003) bedöms utlakningen inte medföra någon direkt risk för att närliggande ytvattendrag förorenas eftersom utlakning sker på relativt lång sikt Ämnen som förs med vattnet från högarna kan dock fastläggas i bottensediment nedströms lokalerna, vilket främst kan ge giftpåverkan på ekosystemet. Spridningen till berggrundvattnet kommer att undersökas närmare i fortsatta undersökningar.

Hälsoaspekter

Exponering och risker De exponeringsvägar som pekats ut som relevanta ur hälsosynpunkt är intag via jord, damm, grönsaker som odlats på rödfyr samt intag via grundvatten.

Västra Götalandsregionens miljömedicinska centrum (VMC) har gjort en bedömning av de hälsomässiga riskerna och bedömer att riskerna för människor som bor i eller kring områden med rödfyr främst utgörs av ett ökat upp- tag av uran eller arsenik via kontaminerat dricksvatten. För uran kan en på- verkan på den tubulära njurfunktionen ske och för arsenik utgörs risken av en möjlig ökad cancerförekomst i urinblåsa, lunga eller hud. Riskerna vid inandning av damm från rödfyrsbelagd mark bedöms som obetydliga liksom ett tillfålligt oralt intag av damm.

Strålning

Alunskiffer innehåller stora mängder uran som har en naturlig nedbrytnings- kedja där radon är ett av stegen. Inandning av uranhaltigt damm kan innebära en radiologisk hälsorisk. A v VMC' s bedömning framgår bl.a. att nivån på gammastrålning och radonavgång från rödfyr är ungefär samma som från oförbränd alunskiffer. SSI har bedömt att risken från rödfyrsdamm är liten för allmän befolkningen då radioaktiva isotopers lakbarhet är låg i rödfyr. Däremot är det sedan länge känt att mycket höga radonhalter kan finnas i bostäder byggda på rödfyr (SSI, Strålskydd/4 1999), men i detta avseende skiljer sig inte rödfyr från oförbränd alunskiffer.

Länsstyrelsen anser att ur försiktighetssynpunkt bör följande åtgärder vidtas:

• Eventuell rödfyr som förekommer på lekplatser bör tas bort och rent material tillföras med en mäktighet av minst 70 cm.
• Vattentäkter i eller nedströms rödfyrsförekomst bör undersökas m.a.p. metallpåverkan och radonhalt
• Risken för höga radonhalter inomhus skall beaktas både för bostäder belägna på alunskiffer som på rödfyr.

Allmänt gäller att förorenade områden bör redovisas i kommunernas översiktsplaner (ÖP) vilket även gäller rödfyrsförekomster. I ÖP'n bör rekommendationer ges för hur rödfyr skall hanteras framöver och vilka behov av ytterligare skyddsåtgärder som är aktuella.

Nybyggnation på rödfyr bör undvikas, framförallt om det gäller bostadsändamål. Att bygga på förorenade områden kan vara möjligt om utförliga undersökningar visar att det är acceptabelt ur hälso- och miljösynpunkt Möjliga skyddsåtgärder kan vara borttransport, tätning och täckning av rödfyr. Man bör vara medveten om att kvarlämnande av föroreningar kan föranleda problemställningar i framtiden genom nya undersökningsresultat och tex. oro från boende.

Om markområden med rödfyr ta i anspråk för bebyggelse eller andra anläggningar bör detta prövas genom detaljplan. Ett sådant arbete skall inledas med program och miljökonsekvensbeskrivning. Det är angeläget att kompletterande undersökningar utförs innan förslag till ny markanvändning görs. Den upprättade MKB' n bör anpassas till att även kunna an- vändas för eventuell parallell prövning enligt miljöbalken.

Kulturmiljöaspekter

Kalkugnar av fältugnstyp som är varaktigt övergivna samt lämningar/anläggningar som sammanhänger med dessa, Lex. rödfyr, är fasta forn- lämningar enligt 2 kap 1 § Kulturminneslagen (KML). Lagskyddet tillämpas dock selektivt vilket innebär att länsstyrelsen gör en bedömning i varje enskilt fall. Lämningar som inte klassificeras som fasta fornlämningar utgör övrig kulturhistorisk lämning.

Fornlämningsskyddet följer direkt av lagen och något särskilt beslut behövs inte. Tills vidare är det därför lämpligt att samtliga rödfyrshögar behandlas som delar aven fast fornlämning eller blivande sådan, med undantag av dem som finns på Kinnekulle, där en särskild fomminnesinventering för att märka ut vilka områden med kalkugnar etc. som utgör fast fornlämning har genomförts.

I ärenden som rör åtgärder på eller i rödfyrshögar skall samråd ske med Kulturmiljöenheten för att fastställa platsens formella status.